Jag känner mig stark och skäms nästan eftersom jag själv delvis gjorde mig sjuk som vegetarian

Jag börjar med en v a r n i n g. Är du vegetarian eller vegan kan denna text trigga dig ordentligt. Om så är fallet vill jag bara påminna om att jag delar med mig av min egen upplevelse och resa. Den har inget att göra med vad du väljer att äta eller inte äta. Jag har ingen åsikt kring det.

Då börjar vi

Jag har börjat äta animalier igen efter över 10 år som vegetarian och några år där i mellan som flexitarian. I perioder har jag varit väldigt strikt och på gränsen till vegan. Från början var jag skeptisk till ersättningsprodukter, vegetabiliska ”kött”produkter och att jag skulle äta ”köttprodukter” som inte var kött. Typ sojakorv (som blev en klassiker hos oss). Jag förstod liksom inte varför det skulle finnas en köttkultur inom grönsaksvärlden. Men min brist på kunskap och ork gjorde att jag långsamt vaggades in i tron om att det ändå funkade helt ok. Där var jag i många år, det vill säga större delen av mina barns uppväxt tyvärr (de i sig lite animalier på annat håll som tur var).

Jag är ett djuriskt djur

Mot slutet av mina veg-år kunde jag stoppa i mig lite kött här och där. När jag var hemma hos pappa till exempel, och festade loss på vildsvin. Om jag lyssnat på min kropp där och då hade jag förstått vad den berättade för mig, när jag satt där och kände mig som ett djur som gnagde på benen och sög i mig varenda droppe fett. Jag är ett djur, min biologiska kropp behöver mat den förstår. Men jag såg det som ett isolerat tillfälle av sug, eller var det kanske nostalgi?, att jag tillät mig ett snedsteg och sen snabbt tillbaka till grönsaker igen.

I takt med att barnen började bli större drog jag mig mer och mer ifrån ersättningsprodukterna igen. Något i mig skavde, trots skicklig marknadsföring och fina gröna paket kände jag att de produkterna saknade livskraft. De såg alltid så fattiga och sorgsna ut där på tallriken sen smakade de inte så värst mycket heller. Av de coola havreproduktsmärket började jag känna en bismak och när det svenska företaget blev uppköpt av ett kinesiskt kändes det inte alls lika kul längre. Inget av det faktiskt.

Samtidigt började jag få samma känsla för grönsaker som för djur

Du vet, när en tänker på köttindustrin med stora skitiga ladugårdar med trötta och rädda djur som aldrig får gå ute och sällan kärlek från bonden. Så känner jag för grönsakerna! Jag får rysningar när jag tänker på uppvärmda växthus i långa rader så långt ögat kan nå med odlade grönsaker som besprutas och nekas mänsklig kärlek. Alla grönsaker borde få känna solen direkt mot huden, ta del av mångfalden i jorden (I wish) och vara fria.

Typ där tog det stopp. Petra Eleonora tänkte jag, om du inte ska kunna äta grönsaker vad ska du äta då? Luft? I och med det skedde ett skifte inom mig. Mitt ansvar måste vara att respektera och hedra den mat jag väljer att äta oavsett om det är animalier eller vegetabilier. Så den mat jag väljer att stoppa i munnen inte blivit min mat förgäves, jag ser den. Ingen mer slentrianätning. Och nu min vän, det är en process. Jag lär mig fortfarande. En bön, dvs ett tack och en kärlekshälsning till den som odlat/tagit hand om det jag äter och samma till djuret eller växten, titta, dofta, äta långsamt. N J U T A. Bra för matsmältningen också. Tillbaka till berättelsen….

Kroppen och vändningen

Vi det här laget kändes min kropp alldeles skör, torr och papprig inuti. Jag hade varken ork eller kraft, ingen uns liksom. Jag tyckte såklart att jag provat det mesta och vet mycket och jag kunde liksom inte få ihop det och kände mig villrådig och lite hopplös. Läs mer om min hälsoresa. På något vis snappade jag ändå upp buljongtrenden som började sjuda i sociala medier. Den fångade mitt intresse och när jag hittade ett material av Katya Nova som hon kallar Confessions (of a recovering vegan) så bara visste jag att jag var tvungen att köpa det. Min plan var att få lite stöd och inspiration i min process att komma tillbaka till att äta animalier igen (än i dag har jag inte kollat klart på allt material, finns massa spännande!).

Där i från har det gått ganska fort. Från att jag började dricka buljong och äta ghee (med sked) till att jag nu, till och med äter halvtinade bitar av rå lever!! Och jag mår så jäkla bra av det!!! Jag har så sjukt mycket mer energi och min värk i kroppen har minskat rejält. Idag klarar jag att stanna upp och ta pauser och vila. Förut gick inte det för jag kunde liksom inte få ihop mig till att vila, jag irrade runt i all stress som var i kroppen och var bara förtvivlad (minns det jag skrev här ovan, torr, papprig och skör). Nu handlar hela min tillvaro om mustig näring, vila och värme. Allt det jag behövt i så många år (och strävat efter) utan att kunna ge mig det.

Identitet och ideologier

På ett sätt känner jag mig lurad, för att marknaden lika smidigt och snyggt som djuvulusiskt smart riktat ideologier som rimmar väl med mina grundvärderingar. Det är så lätt att falla dit. Att lägga in begrepp som ”vegetarian” i sin identitet eller ännu värre ”vegan” (herregud var hade jag varit då? Ett vitt, halvt genomskinligt spöke som är en skugga av mig själv. Nä, huvvaligen). Det får mig att fundera kring andra ideologier som vi slänger oss med, är även de bara till för att få oss konsumera mera? Det blir lite obehagligt när det är så starka krafter och sådan typ av makt som styr oss och att det påverkar en stor del av oss så negativt.

Friheten och ansvaret ligger på mig som individ, men jag måste aktivt gräva fram rätt kunskap för mig och sålla i all info som jag matas med i samhället. Det upplever jag som svårt och kanske särskilt när jag var ung småbarnsmamma.

Märk väl att jag pratar utifrån mig själv här och jag dömer ingen. Den som trivs med sin identitet som vegetarian och lever livet och mår bar i den rollen kör på bara! Alla är fria till sina egna val. Jag berättar bara om min upplevelse av mina egna val.

Fler marknadstrick eller tillbaka till vårt ursprung?

Kanske har jag även denna gång fallit för ett marknadstrick? Min kropp svarar i alla fall positivt supersnabbt denna gång. Det gjorde den inte när jag blev vegetarian. Det var en långsam process. Jag mådde ju bättre först eftersom jag redan då hade problem med magen och inte kunde smälta kött ordentligt. Därför trodde jag att jag blev bättre och bättre. Riktigt så var det inte. Hel mat, ja. Minsta tillsats som jag inte skulle ha stoppat i själv, nej.

Mot slutet gick jag runt och sa att jag ville äta rent, det vill säga mat utan innehållsförteckning. Det tänker jag är en bra måttstock ändå. Men det fattades så mycket i det begreppet utan animalier. Sen är det hela biten med ekologiskt, gräsbetande osv. Såklart strävar vi alltid när vi kan efter det bästa och renaste. För djuren och för vår skull. Men vår värld är skitig och ful på många sätt. Det blir bara mer skit för kroppen att rensa ut. Det går att läka även på lever av ogräsbetad ko, den har haft det sämre och levern har inte lika bra kvalite som den gräsbetandes kons lever. Jag är tacksam och i förundran oavsett. Jag läker.

Sorgen

Det är en stor sorg inom mig att under den perioden i mitt liv som jag behövde mest näring, efter födslarna och under uppväxten av mina barn, så fick jag minst av det jag behövde mest. Både fysiskt, känslomässigt och mentalt. Den tiden kan jag aldrig ge tillbaka till varken mig själv eller barnen. Jag är besviken på mödravården och samhället i stort som glömt bort hur vi tar hand om kvinnor som föder barn. Mig själv försöker jag förlåta om och om igen. Jag ber till större krafter att även mina barn kommer förlåta mig den dagen de förstår.