Jag är uppväxt på landet utanför Järna. Därmed har jag har alltid sett mig som en lantis. Ändå hamnade jag i stan när jag flyttade hemifrån. I stora stan till och med, Stockholm. Sen bar det av till Umeå och då hamnade jag i stan igen, närmare bestämt Öst på stan. I alla år har jag pratat vitt och brett om hur jag vill bo på landet. Och nu, till slut har det blivit verklighet. När jag berättar hur det gick till brukar folk säga att det låter som på film. Därför känns det kul att berätta för dig med!

Det började redan förra våren. En av mina bästa vänner höll på att renovera sitt hus, ett gammalt bönehus som hon byggt om till boningshus. Nu skulle hon flytta och det brann i knutarna för att få det klart. Hela våren varje ledig tid var jag där och renoverade.

Min vän fick nytt jobb och behövde flytta redan innan hon sålt huset. Och där stod jag i arbetsbyxor med målarfärg på händerna och spån i håret. Självklart kunde jag sälja huset åt hon! Allt var nästan klart. Lite pappersjobb med mäklaren och köparna bara….

Sagt och gjort. Jag for till mäklaren och berättade om huset (vid det här laget kände jag ju till huset rätt bra, särskilt för en person som bara bott i lägenhet som vuxen). När jag sitter där så uppfattar jag att köparna redan bor i ett hus. Lite försiktigt börjar jag fråga huruvida de hyr ett hus. -Jo, säger de lite bekymrat. -Allt gick så fort… -Vi vet inte riktigt hur det blir nu… – Hyresvärden… -Allt det här har ju gått ganska fort… – Vänta. VÄNTA, vill du bo där?! Jag hann liksom inte tänka jag skrek -JA! rätt ut (precis som mina armar helt plötsligt sträckt sig rätt ut). -Eller vänta, jag kanske måste se huset först…? Vi brast ut i skratt alla tre och barnen satt på golvet och såg helt chockade ut.

Sagt och gjort. Jag for dit tillsammans med min renoveringskollega på en av våra mc-turer (som vi kunde roa oss med nu när vi inte var tvungna att renovera jämt). Det var ett smart drag. Han har ett väldigt brett nätverk i Umeå och det visade sig att han och hyresvärden kände till varann sedan tidigare. Det blev ett kärt återseende och helst plötsligt hade jag världens bästa referens som klappade mig på ryggen och sa att -Petra, minsann, hon är bra på att bygga och fixa. Inte rädd att hugga i, hon.

Efter något till besök och lite funderande så var det bestämt. Vi fick flytta in!

Sen var det ju lägenheten som vi bodde i. Såklart var det ju uppsägningstid på tre månader. Fast för att vara på den säkra sidan och för att ha något att luta mig tillbaka på om något skulle gå väldigt fel valde jag att hyra ut lägenheten. Flera var och tittade på lägenheten (som har världens bästa läge och är magiskt fin) och alla sa nej. Jag började få lite panik, skickade in papper om uthyrning med en person som sen drog sig ur. Det var riktigt nervigt. Till slut fick jag tag på ett par från Luleå som via referenser och instagrambilder som jag lagt ut hemifrån sa ja på direkten. Och som grädde på moset fick jag hyra ut i ett helt år, vilket inte alls är vanligt. Därför var tacksamheten var stor när allt gick i lås.

Äntligen har jag hittat hem! Det är på landet jag ska vara, där är jag hemma. Så fort jag kommit på plats började jag utforska skogen och hittade en kraftplats precis i dungen på tomten, inte alls långt ifrån där min kompost hamnade. På andra sidan gården finns en bit orörd urskog sen ett kalhygge och ett berg med utkiksplats. Åt andra håller ligger älven. Du förstår ju att jag trivs. Dock blev jag förvånad när vi kom på plats och jag kände att det här är bara början. Undrar vad som väntar nu!

Och det är väl så när livsmål faller ut och blir verklighet, nu är det dags för nästa steg….