Dela dina vantar är en utställning med stickade vantar från hela landet Skånes Hemslöjdsförbund tillsammans med Länshemslöjdskonsulenterna i Region Norrbotten anordnat. Inspirationen till utställningen fick de från vandringsutställningen Samiska marknadsvantar som visats i Skåne under september 2017.

Vem som helst kunde vara med i utställningen, på hemsidan; Dela dina vantar fanns ett grundmönster att ladda ner och sen kunde du göra din egen design, skicka ner det till Skåne och på så sätt vara med i utställningen både på hemsidan och i den fysiska utställningen som är på plats hos Hemslöjden i Skåne i Landskrona mellan 20 jan – 3 mars. Sedan vandrar utställningen vidare upp till Norrbottens museum i Luleå den 10 mars -30 april.

Mina vantar

Jag blev väldigt förtjust i idén av dela dina vantar. Dock drabbades jag direkt av prestationsångest och struntade i min impuls att vara med i utställningen. Jag hade precis bytt jobb och börjat som handledare i en vävstuga. All min energi gick åt att landa i min nya roll och efter jobbet fanns det inte mer kvar än att jag kunde ta hand om min familj och sen tacka för mig och gå och sova. Sen kom julledigheten och lusten att sticka började bubbla i mig. I bakhuvudet låg idén om att vara med i dela dina vantar kvar. Jag kollade upp slutdatumet och insåg att jag skulle faktiskt hinna sticka ett par vantar. Inom mig hade en designidé tagit form utan att jag själv varit medvetet delaktig (som så ofta när det gäller kreativa processer).

 

Inspiration

Hela dagarna omges jag av mattrasor, tyger och garner. Alla dessa färger, former och olika längder, de sätter vi ihop och gör mattor av. Vi tar rätt på textila rester och gör något nytt. Jag älskar att arbeta med material som redan finns och återbruk ligger mig varmt om hjärtat. Kanske grundar det sig i min uppväxt då min mor stickade i restgarn, och restgarnströjan var lite av ett signum för henne. Min egen materialsamling består delvis av  ullgarn som rullats upp för en väv och dessa fick bli grunden för mina vantar. Restgarnsvantar med inspiration av allas våran egen trasmatta. Så enkelt och ändå självklart (för mig).

Punkslöjd i praktiken

Den största utmaningen var att rita upp alla färgerna i mönsterbladet efter stickningen. Jag satte ihop garnsnuttar lite på måfå och att översätta det i pappersform var inte helt lätt. Jag ser mönsterbladet som en inspiration för andra ar våga göra sina egna vantar i restgarn och våra göra dem lite som de vart. Inte som en karta över ett resultat som blir likadant. En del kan bli osäker av det samtidigt som det kan ge en otrolig frihet och skapa något helt nytt.

 

Det är det som är så härligt när du praktiserar PUNKSLÖJD. Du vet aldrig var du hamnar i slutändan, det är lusten och materialet som leder dig. Och är det något som är förlåtande så är det restgarn, där styrs du av den faktiska tillgången.

Det brann i knutarna….

På slutet blev det ont om tid och kvällen innan vantarna var tvungna att skickas tvättade jag upp dem i såpa och våtsträckde dem för att få till den där proffsiga och jämna utseendet på dem.

 

Posten hämtas klockan 10 på morgonen i vår lilla by så för att korta ner torktiden ställde jag dem vid vedspisen i köket och riktade fläkten emot dem. Sen gick jag och la mig.

Till min glädje var de torra på morgonen och jag kunde rugga upp insidan så de blir så där mjuka och sköna. Jag hann ta några bilder vid spisen och sen var det dags att gå till postlådan.

Dela dina vantar väckte skaparlust

Under processen stickade jag periodvis för brinnande livet. Jag repade upp ett par tre gånger innan jag hittade den färgkombinationen som jag tyckte kändes rätt. Det lustiga med färgerna är att de matchar årstiden då vantarna värmer som bäst. Efter som att det inte är några flotteringar (trådar som löper på insidan av vanten) så är vantarna inte så tjocka. Därför passar de allra bäst på senhösten när frosten börjar lägga sig över landskapet, precis innan den riktiga kylan kommer. Färgerna är rost, brun, röd och olika toner av indigoblå. Alltså höstlövsfärger till frostfärger.

Det känns kul att vara med i ett sånt här projekt även om jag inte är någon proffsstickare. Det här är fjärde paret vantar (1:a, 2:a, 3:e paret finns på Instagram)  jag stickar i mitt liv och jag måste säga att jag föredrar att sticka vantar med tumkil. Känslan som sprider sig i kroppen när tumkilen växer fram är underbar, det är ren perfektion, precis som när vanten är färdig och du drar på den och tummen glider in på sin plats. Ahhh. Lyx!

Efter som jag bara hade stickor nr 2,5 blev de ganska små, fast jag tänker att någon av barnen kanske vill ha dem till nästa höst…