Lappa och laga; långsamhetens lov

Det är något visst med hösten. Att få kura ihop mig i soffan under massor med filtar, tända en brasa och dricka te. Att ta hand om mig. Det spiller över på det jag omger mig med. Att ta hand om de saker jag har.

Det känns inte så vanligt. Jag upplever att de flesta köper nytt, slänger och köper nytt, även om det inte är trasigt. Saker som fortfarande kan fylla sin funktion och vara vackra. Eller så lagras det, stuvas undan på vindar och förråd. Det kan ju vara bra att ha en dag!!! Och visst kan det vara så. Jag själv är expert på att ta rätt på saker, det går att göra saker av ALLT och jag är bra på att göra saker (som min dotter så snusförnuftigt sa en dag när hon skulle beskriva vad jag var bra på). Jag funderar mycket kring det, hur mycket saker behöver jag omge mig med? Alla val jag ska göra, hur mycket tid tar det från mig och mitt utrymme att bara vara? En insikt börjar ta form…

Beskyddaren av kantstött och utstött

Jag har länge varit den som gärna tar hand om det lite kantstötta och halvtrasiga. Idag har jag börjat säga nej till merparten av liknande projekt och ser mig inte längre som de halvtrasigas beskyddare. Detta till förmån för det jag redan omger mig med. Det är en balans det där, att aldrig komma till botten av ”lagalådan” kan lätt bli en energislukare. Precis som det mesta som hamnar på hög. Därför rensar jag. Det har varit en process som pågått ett tag nu och den spänner över såväl fysiska ting som känslomässigt. Och det är nog så, att de sitter ihop. Flätas samman, går in och ur i varann om vart annat.

Som till exempel det gamla slagbordet som jag äntligen tog tag i och limmade ihop. Det har stått i ”lingonrummet” (rummet hade tapeter med lingon och blåbär) hemma i mitt barndomshem och fungerat som syrum. Bordet symboliserar trygghet och kreativitet för mig och har ett brännmärke från ett strykjärn på ena bordskivan. Det är ett vackert bord, säkert närmare hundra år gammalt. Lådan i bordet saknades så pappa byggde en ny, jag fick välja handtag. Redan som liten såg jag mig som en bärare av god smak och valde ett tidsenligt beslag i metall. Lådans trä är ljusare än bordet, betydligt yngre.

Det blir en historia laddat med minnen. Egentligen är bordet ganska opraktiskt med sina klaffar fast det ser jag förbi på grund av historien det bär. Nästa sommar ska bordet få stå på altanen i vårt uterum. Än så länge har det sin plats och får stanna hos oss. Fast historien finns ju kvar inom mig, jag behöver ju inte själva bordet för att plocka fram den, så länge jag har utrymme att bara vara och lyssna.

Någon hejd måste det finnas